Beslut ska fattas. Prioriteter ska ställas. Varje ögonlick, och vid varje vägskäl på nytt. Det går inte att låta allt annat falla ur händerna för att alltid springa iväg och hjälpa någon annan att plocka upp sina skärvor när man gång på gång återvänder till ett berg av sina egna kristall, porslin och keramikskärvor utan att få hjälp där. Det är över nu. Det räcker. En ny morgon har grytt, en ny dag har nalkats och den nya tiden är här. Varje gång du blir ryckt ur den nya tiden med rötter och allt, varje gång du hör krossandet omkring dig, ankra dig först i ditt eget vetande, i din egen kontakt, i din egen energi. Känn hur du är jordad som den ståtligaste ek. Sedan kan du skrida vidare med kvast och skyffel, redo för resten av världen. Men det är inte din uppgift att sopa upp och laga för dem – det som är trasigt kan inte lappas ihop, det görs istället plats för att skapa något nytt, från grunden och upp, med …

Djupa vatten, mörka världar, ovetandet simmar i djupet… Eller är det undermedvetandet? Allra längst ner, på det allra djupaste stället, där finns egentligen vetandet. Vetandet som breder ut sig som sammet – djup, mjuk, mörk, med gnistrande diamanter, reflekterande stjärnljuset tusentals mil ovan. Eller är det verkligen så långt borta? Är det kanske så att den djupa stjärnhimlen och den sammetsbeklädda havsbotten reflekterar varandra? Precis som du, jag, skeenden reflekterar varandra i denna dans som vi kallar livet? När vi låter oss sjunka med, in i, dansen, ner i de djupa vattnen, förbi vågorna, krusningarna på ytan , ner igenom ytströmmarna dalandes vidare i underströmmarna, observerandes allt som ligger där och flyter, det som ibland förs med upp till ytan i ett ögonblick – observerandes det utan att dras med i varken denna underström eller ytströmmen – , långsamt, sakta och mjukt sjunkandes ner till den sammetsprydda stilla botten av oceanen. När vi medvetet låter oss föras dit ser vi hela universum reflekteras tillbaka. Eller är havsbottnen, en reflektion av universum? Vem är vem?